Ibland vet man ju fan inte vart man ska ta vägen när man är arg alltså. Vill bort, bort härifrån. Vill vara liten igen då man var trygg och inte hade något ansvar, inte kännde sig pressad, inte BLEV pressad. Ibland vill man bara vara. Varför kan ingen bara låta mig vara? Inte göra någonting. Sova tills man vaknar och sen inte göra någonting. Slippa ångesten och alla jävla problem. Va skönt det vore.

Men nu är det inte så. Nu är man 19 år och livet har precis börjat säger de.. Känns som om mitt är över och kommer fortsätta såhär jävligt hela livet. Det hoppas jag verkligen inte. Jag ville vara barn och tonåring klart och inte kastas in i någonting som jag inte var förberedd eller van vid. Ibland vill jag bara härifrån och bara börja om mitt liv på nytt och samtidigt inte. Vill tro att jag mår och har det bra men det är en fasad man lägger på när man träffar familjen och vänner. Man vill inte visa sig svag, man vill inte skämmas. Det kan inte vara speciellt bra att inte berätta för någon heller. Vem blir mitt bollplank? Vem kan jag prata med utan att bli dömd?